Krönika
Det var inte kärlek vid första ögonkastet. En Seiko i födelsedagspresent, en åttiotalstonåring i cowboyboots och Ramones-jeans – och en klocka som kändes alldeles för återhållsam. I sin nya krönika berättar Kina Andersson hur en enda rektangulär boett fick henne att förstå klockans kraft att uttrycka stil, personlighet och känsla, och tar med oss på en resa genom historiens mest ikoniska kantiga klockor.
Den gåva jag inte visste att jag ville ha
Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det är tidigt åttiotal och jag har fått en Seiko i födelsedagspresent. Rektangulär boett med svart sparsmakad urtavla, liten diskret krona och integrerad stållänk med platta länkar. Själv var jag en kombo av cowboy (boots), Clay Basket (mocka och fransar) och Ramones (trasiga jeans och pappas gamla skinnjacka). Seikon passade liksom inte in. Den kändes överdrivet återhållsam.
Men som jag har kommit att älska denna klocka… Jag kunde inte inte använda en gåva och med tiden förändrades min blick på den, jag insåg hur välbalanserad den var. Stram visserligen men inte opersonlig. Och den passade märkligt bra på min handled.
Ofta väljer vi klocka utifrån diameter, och glömmer att formen kan vara minst lika avgörande. En smal rektangulär boett kan sitta betydligt bättre än en rund klocka med samma längdmått.
Klockan jag ville gömma
Kanske hjälpte den också till att jag, undermedvetet, lyckades överkomma mitt obehag inför klockor…
Min allra första klocka fick jag när jag var åtta. En liten rund boett med vit urtavla och rött mockaarmband. Jag älskade det där röda armbandet. Själva klockan vred jag runt för att den inte skulle synas. Jag ville inte riskera att få frågan ”Vad är klockan?”. Visarna visade liksom aldrig vad jag trodde att de visade. Tjugo i fyra var särskilt svårt. Det kunde lika gärna vara tjugo i fem.
Min födelsedagspresent gjorde det inte lättare att uttyda tiden – urtavlan var som sagt mycket sparsmakad. Men med den insåg jag klockans förmåga att uttrycka stil, personlighet och känsla lika mycket som någonsin ett smycke.
”En klocka, eller ett smycke, är som bekant inte en nödvändighet i sig – så den största utmaningen är att designa något så att det känns nödvändigt.”
Chanel Boyfriend Watch
Longines DolceVita buren av Audrey Hepburn
Cartier Tank
Den rektangulära formen lever kvar hos Seiko
Kantiga skönheter genom historien
Genom åren har min blick fallit på fler kantiga skönheter: Cartiers Tank som designades redan 1917, med inspiration från första världskrigets pansarvagnar. Jaeger-LeCoultres Reverso som skapades som svar på en specifik utmaning från brittiska polospelare i Indien under tidigt 1930-tal; de behövde en klocka som kunde tåla de hårda stötarna under spelet.
Panerais modell Radiomir med sin kuddformade boett och lökformade krona är en hyllning till varumärkets allra första dykarklockor från 1930-talet. Heuers Monaco lanserades 1969 som världens första fyrkantiga och vattentäta automatiska kronografur – och är även känd för att Steve McQueen bar den i filmen Le Mans 1971.
Longines DolceVita är så delikat och stram på samma gång. Jag förstår varför man en gång använde Audrey Hepburn i en reklambild för att förstärka märkets slogan ”Elegance is an attitude”.
Ikonernas favorit
Jag är i gott sällskap. De fyrkantiga klockorna har lockat fans ända sedan Cartier skapade sin Tank. Denna har för övrigt älskats och älskas av celebriteter som Duke Ellington, Ingrid Bergman, Jackie Kennedy (som nu är i Kim Kardashians ägo), Muhammad Ali, Andy Warhol, Yves Saint Laurent, prinsessan Diana, Angelina Jolie, Harry Styles, Jacob Elordi…
Och Chanels Boyfriend Watch, som designades med kvinnan i åtanke, har blivit en favorit även bland herrar. Den fyrkantiga klockan är den ultimata unisexklockan.
Namnet som fångade mig
Långt senare har jag tänkt att det inte enbart var formen jag föll för. Det var också namnet. Seiko. I mina öron har det alltid burit med sig en svag klang av Finland, kanske för att min mor var finlandssvenska och jag tillbringat många somrar i min barndom i Österbotten.
Klockor i par
Min åttiotalsklocka är för länge sedan försvunnen och min klockgarderob består av andra kantiga vänner. Favoriten just nu är en mjukt rektangulär skönhet från 30-talet – som ännu väntar på ett armband (ett rött i mocka kanske).
När jag letar mig nedför minnenas allé, tar jag en titt i mammas gamla smyckeskrin. Visst hade hon en cocktailklocka som var fyrkantig? Jovisst. Jag hittar även en klocka jag inte minns att hon hade: en miniversion av min Seiko.
OM KINA ANDERSSON
Kina Andersson är journalist med smycken och klockor som specialområde. I nära tre decennier har hon bevakat både den svenska och internationella branschen och skrivit för såväl fackpress som livsstilsmagasin.
I sina krönikor utforskar hon smyckets och klockans roll bortom trender – som bärare av identitet, historia och känsla. Med ett öga för både samtid och tradition lyfter hon fram det som verkligen består: hantverket, berättelserna och mötena mellan människor.
”En klocka, eller ett smycke, är som bekant inte en nödvändighet i sig – så den största utmaningen är att designa något så att det känns nödvändigt.”